Vad betyder träningen för mig?

FullSizeRender (2).jpg
20885115_10159007670830012_846375040_n.jpg

Klockan ringer, enligt mig, alldeles för tidigt. Mörkret utanför fönstret kommer jag aldrig vänja mig vid. Varför ens dra ner persiennerna, man kliver ju ändå upp flera timmar innan solen. Lata solen. Trots att sängens värme lockar betydligt mer och magen skriker efter mat drar jag på mig de tighta träningskläderna, spatserar ut till bilen (tacka gudarna för att jag i alla fall kan åka bil) och åker till gymmet. Oftast en av de första på plats, ibland den enda på plats, ibland någon stackars krake som är snäppet värre än en själv och är klar med sin träning när man själv börjar. Hur orkar folk? Hur kan man ens ha energi till träning så tidigt på morgonen? Vad har folk för motivation och mål för att ta sig i kragen och pallra sig till gymmet och "just do it"?

Jag kan inte svara för någon annan, men det här är min berättelse och anledningen till att jag väljer att vissa dagar gå upp långt innan solens strålar når min hud och faktiskt träna. 

Jag har alltid varit en aktiv person och gick som många andra små flickor på balett när jag var liten. Jag älskade uppenbarligen att hoppa runt i min rosa body med matchande tights och tyllkjol som gungade fint till mina rörelser. Det var väl det närmaste prinsessa jag kunde komma. Detta pågick i ett par år tills något annat blev mer aktuellt. Min syster gick på tennis, och det var ju coolt så jag testade det. Ett litet tag i alla fall.

Vid tioårs ålder var det hästarna som fick min uppmärksamhet och så förblev det i fyra år. Så fort vi åkte och hälsade på min mormor och morfar i Tyskland red vi (min syster började också senare rida och jag lärde henne allt jag kunde) på stallet där och i Sverige var det ridskola varje vecka. Vi åkte på ridläger en sommar, skaffade sköthästar och gick diverse småkurser de erbjöd på stallet. Jag minns att jag förälskade mig i en stor häst på stallet i Stockholm och ansökte om att få bli hans sköthäst. Ansökan gick igenom och han var min (sköthäst såklart, men jag låtsades att han var min egna), jag minns hur han kunde rufsa mig i håret med sin varma mule när jag borstade hans framben. Världens snällaste Dollar <3 Månaderna gick och både jag och min syster växte ur ponnysarna och började rida på hästarna. Lektionerna blev mer avancerade och min glöd för ridningen kom inte till sin rätt på enbart lektionerna, jag ville göra något mer. Därför anmälde jag mig till en tävling som stallet anordnade. En hopptävling. Och jag skulle genomföra den med min älskade Dollar, som jag då aldrig hade ridit på. Men att ställa upp på en hopptävlig på en häst man aldrig ridit är väl lite väl...knäppt så jag tog en lektion med honom innan, bara för att känna hur han var, hans rytm hans känsla för att svara på kommando. Och det var som att rida en dröm. Min finaste Dollar. Dagen D kom och jag var så nervös så jag höll på att avstå från tävlingen. Men sen tänkte jag att "äsch, vad är det värsta som kan hända?" (haha och jo på hästryggen finns det mycket saker som KAN hända, men det tänkte inte jag på eftersom detta var ett tag innan jag var nära på att bryta nacken efter en avslängning, men det var såklart inte Dollar jag red då)... Men är man nybliven tonåring som ska tävla med sin drömhäst så tänker man annorlunda. Det jag inte visste den morgonen när jag vaknade och tog på mina ridkläder var att jag skulle komma på delad förstaplats med hästen i mina drömmar, på min första hopptävling någonsin. Jag levde i extas. Ingen var lyckligare än mig. Jag kunde se mitt liv, tillsammans med Dollar framför mig, ställa upp i fler tävlingar och bli nya Malin Bayard. Tills mina drömmar krossades för all framtid. Dollar blev halt, och blev inte frisk igen och försvann från stallet. Mitt liv tog slut samma dag. Mitt liv med hästarna. Mitt hjärta var krossat för all framtid. 

Som femtonåring började jag gymnasiet (började i skolan ett år tidigare) och mina nyfunna vänner började gå på dans. Jag ville såklart inte vara sämre och tyckte det lät kul så jag började tillsammans med dem. Varje vecka lärde vi oss mixade dans koreografier till olika låtar som vi i slutet på terminen visade upp för familj och vänner under en show. Det här födde nog mitt intresse för dans när jag senare som sextonåring började på SATS och nördade ner mig totalt i alla aerobicspass som fanns. Jag absolut älskade utmaningen i att lära mig koreografin och dansa loss till hela låten. Att få träna både hjärna och kropp samtidigt gav mig en kick som jag behövde få varje vecka i flera år framöver. När jag som sjuttonåring började jobba på sats övervägde jag starkt att gå utbildningen till att bli instruktör för mina favoritpass och det mest avancerade av de alla DansAerobics. Men det var någonting i mig som inte var helt överens om mina funderingar. Tiden gick och jag började plugga. Min lediga tid var knapp och hann jag med träningen var jag nöjd. Instruktörsutbildningen fick strykas eller vänta. Och sedan dess har det inte blivit något. Idag minns jag inte ens mitt sista aerobicspass. Det måste vara...säkert 5-6 år sedan. Det är lustigt det där hur man kan göra något med så mycket passion och glöd och sedan bara dör det ut, totalt. 

Idag tillbringar jag mellan fyra till sex timmar i veckan på gymmet utförande allt från svåra yogapositioner till tunga marklyft. Vissa dagar är det roligare, vissa hade jag hellre dragit täcket över huvudet och fortsatt sova. Men vad är det som då gör att jag faktiskt tar mitt pick och pack och pallrar mig till gymmet på orimliga tider medan andra sitter och äter en god middag eller sover? Det ska jag tala om. Jag vill vara frisk.

Jag har inga mål om att bli bäst på någonting (även om det såklart vore väldigt kul). Jag har inget direkt mål om att kunna lyfta x antal kilo i någon övning (även om jag blir glad varje gång jag faktiskt orkar ta mer för då har jag blivit starkare) utan mitt främsta mål med min träning är att hålla mig frisk. Jag är rädd för att bli sjuk och jag är rädd för döden. Det finns för många runt omkring mig som drabbats av diverse sjukdomar och jag vill göra allt jag kan för att undvika att bli drabbad. Det är också ett plus i kanten att jag bibehåller min styrka eftersom jag jobbar fysiskt dagligen och det kan vara rätt utmattande ibland. 

Det är helt enkelt mitt enkla svar på varför jag tränar, helst varje dag. Jag kan tillägga att jag väldigt sällan är sjuk och drabbas väldigt sällan av förkylningar när jag tränar, äter och sover bra. Dessutom upplever jag att träningen bidrar till hälsosammare måltider och bättre välmående i övrigt. Jag blir gladare och piggare. Självklart kan även jag strunta i träningen ibland, men då försöker jag hitta på något annat. Som en promenad, simma eller cykla. Träningen måste inte vara att gå till gymmet och lyfta tungt, träningen måste inte ske alla dagar i veckan. Men om man tar sig tid några dagar i veckan till någon form av fysisk ansträngning kommer ditt äldre jag tacka dig själv. När jag blir gammal vill jag vara 90-åringen som går på gymmet och kan hålla balansen på ett ben. Jag vill inte sitta i rullstol och be om hjälp. Jag vill inte tänka "om jag bara hade tränat när jag var ung". Jag vill inte ångra eller önska för något annat.
Jag vill orka leva det liv jag vill leva resten av livet och jag förbereder för det redan nu. 

Varför tränar du?